Double the fun

Ibland vill man bara skriva av sig, få ur allt man har på hjärnan. Ibland vill jag bara gråta ut all vätska jag har i kroppen. Jag är inte någon som lätt gråter till filmer och annat "flickigt", jag är nog ändå ganska tuff. Men när jag blir sviken, eller när jag blir sårad av någon jag bryr mig mycket om, då är det svårt att hålla tårarna inne. Som han sa "You told me you never cry!" Det gör jag inte heller, men få personer på denna jord kan få mig att gråta och du var en av dom. Om inte det visar hur mycket jag faktiskt bryr mig om dig då vet jag inte vad. Så mycket som jag har gråtit under denna långa vecka. Det är inte jag, jag känner inte igen mig själv. Jag brukar alltid vara så glad.

 

Att vara så jäkla kluven och ha en känslo-karusellbana i kroppen 24/7 är allt annat än lätt. Jag hatar det och det tär på energin. Detta är varför jag hellre tar avstånd än hoppar in i massa förhållanden. Jag bryr mig för mycket och tyvär så blir man oftast sårad. Detta är också varför jag är lite lost och vilsen, jag är inte den som vill ha förhållanden och springer ofta andra hållet någon vill komma mig nära. I början var jag den som inte visste vad jag ville, han var den som ville, men tillslut följde man hjärtat vilket resulterar i att man nu står här med ett brustet hjärta. Hjärtat säger en sak och hjärnan en annan. Det har gått över en vecka och saknaden blir bara större och större samtidigt som jag ibland känner mig okej. Men när jag sen ser honom så kommer det tillbaka som ett slag i magen.